Skip to Content

Med MS kan vägen till barn och familj kännas både lång och omöjlig. Men ur sjukdomen kan det också komma något oväntat positivt. Vi har pratat barn med Mattias, stolt pappa till Malte och Noah.

Mattias Gustavsson
Ålder: 37
Familj: Fru och 2 barn
MS-diagnos sedan: 17 år

Mattias Gustavsson är 37 år och bor med sin familj i det lilla samhället Hindås mellan Göteborg och Borås. Till vardags jobbar han som elkonstruktör och när vi talas vid på telefon är han extra glad. Han har nämligen precis blivit headhuntad och skrivit på för ett nytt jobb samma dag. Och med ett nytt heltidsjobb och två små barn blir det inte så mycket tid över till annat.

-Tajmingen för det nya jobbet kanske inte är helt perfekt med tanke på att vi har en tremånaders bebis hemma. Men det får bli som det blir. Just nu har jag lagt alla fritidsaktiviteter på hyllan. Allt fokus blir på barnen. De är det bästa och roligaste jag varit med om.

Barnen Malte 3,5 år och Noah tre månader betyder allt för Mattias. Nästa höst ska han vara pappaledig med Noah. Men vägen till att bli pappa har inte varit spikrak. Och som för de flesta andra finns det händelser i livet som påverkat Mattias extra starkt och som format honom till den han är idag.

Jag ska vara pappaledig. Både jag och Noah förtjänar det.

Hur hanterar man en MS-diagnos vid 20 år?

Mattias var ung när han fick sin MS-diagnos. Då var han 20 år och jobbade på Posten i Borås. Diagnosen och beskedet om att han hade MS, var en chock. Både stort och omöjligt att greppa.

När man är 20 har man inte riktigt hunnit bli människa ännu. Man tror att man vet allt om livet, men det gör man inte. Jag var så pass ung när jag fick min MS att jag idag inte kan minnas hur det var att leva utan den. Allt som jag upplever idag, allt det som är viktigt för mig, har hänt efter min diagnos. Min MS är synonym med mig.

MS-diagnosen fick han efter att ha varit hos en optiker för närsynthet. Men något var fel och optikern skickade honom till en ögonläkare som sedan gav en remiss till en magnetröntgen. Någon vecka senare ringde läkaren och undrade om Mattias visste vad MS var?

-Jag gick direkt hem och satte igång att söka på nätet. Det jag fick fram var, att om jag hade tur, skulle jag slippa att sitta i rullstol efter tio års sjukdom. Det kändes oerhört tungt. Jag var inte kapabel att hantera ett sådant besked. Och eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera det, så började jag självmedicinera med hjälp av alkohol.

 Även om allt kändes tungt så tog Mattias aldrig kontakt med någon för att prata om sin diagnos. Både dåvarande flickvän och vännerna fanns där, men de räckte inte till för att ta hand om Mattias alla känslor. Så här i efterhand önskar han att det funnits någon som upplevt samma sak att prata med. Någon som kunde ge stöd när livet kändes som att det gått i kras.

-Jag önskar att någon bara tagit tag i mig och sagt ”prata med någon som varit där, prata med någon som vet hur det är att ha MS”

Kommer det en vändning?

Han stängde in sig mer och mer. Skämdes för att inte kunna gå ordentligt. Ville inte ta sig för saker och förhållandet till flickvännen tog till sist slut. Mattias bestämde sig för att sluta på Posten och flytta till Göteborg för att plugga på Chalmers. Men istället för att på allvar ta tag i det jobbiga så kom han nu till studentmiljön där det var accepterat att festa. Där ingen höjde på ögonbrynen om någon drack ofta och mycket.

Men till slut började drickandet tära på honom. Mattias började sakta men säkert förstå att drickandet inte skulle hjälpa honom framåt. Han flyttade hem till Borås igen där han träffade sin nuvarande fru. Relationen gav honom kraft och gjorde honom starkare. Mycket tack vare att han nu hade någon som också ställde lite krav på honom.

-Ett tillfälle glömmer jag aldrig. Vi skulle åka någonstans och jag tyckte det var jobbigt att ta rullstolen. Men då tittade hon mig i ögonen och sa att ”jag vill ju ha med dig. Jag struntar i HUR du hänger med, bara jag får med dig”. Det var en riktig ögonöppnare. Att för henne så var jag inte sjukdomen. Jag var Mattias.

Barn? Inte självklart.

Tanken på familj och barn har funnits med då och då, men inte alltid känts självklart. När han var yngre tänkte han att det skulle vara skönt att träffa någon som redan hade barn. Ett varannan-vecka-liv skulle kunna ge lite andrum då MS:en kändes som ett alltför stort hinder till att vara småbarnsförälder.

Men i relationen med sin fru växte en gemensam längtan efter barn sig allt starkare. Och när vänner runtomkring började bli gravida och få barn kände de att de också ville göra ett försök.

-Jag har alltid varit enormt barnkär, men aldrig tänkt att jag själv skulle bli förälder. Men efter att vi gift oss så började det bli mer och mer aktuellt. Visst tänkte jag på min MS, men jag visste om förutsättningarna. Barn var en utmaning jag var redo för.

Mattias säger att en stor vändning i livet kom just när han träffade sin fru. I deras relation har Mattias hämtat kraft att sätta sig själv före sjukdomen och MS:en är idag bara något som finns. En del av honom, men som inte längre begränsar.

-Jag kan inte förändra det faktum att jag har MS. Så jag förändrar det jag kan istället. Och vad gäller barn så vet jag ju idag att de är otroligt anpassningsbara. Mina barn vet ju bara hur det är att ha en pappa som har MS, så det är inget konstigt för dem.

Hur lång är vägen till graviditet?

MS var inte ett hinder för Mattias att försöka skaffa barn. Däremot har han som han säger ”spermier som också går på kryckor”. Så när det väl blev dags att försöka skaffa barn, så fick det därför bli med hjälp av IVF.

-IVF var en känslomässig berg-och dalbana. Vi fick kämpa i två års tid innan det fungerade. Det blev missfall och tre IVF-försök innan vi på allvar vågade hoppas på att det skulle gå vägen. För oss var detta jättetufft. Men hur konstigt det än låter, så tappade jag aldrig tron helt. Jag kan inte gå och oroa mig för saker jag inte kan råda över. Bara hoppas på det bästa.

Så till slut så föddes Malte efter en 18 timmars lång förlossning på Östra Sjukhuset i Göteborg. Ett efterlängtat barn.

-En helt fantastisk känsla. Det var så mycket känslor på en gång. Malte var äntligen hos oss och min fru hade genomgått en lång och utdragen förlossning. En enorm prestation av henne. Allt bara släppte. Jag minns inte sist jag grät så mycket.

Jag är mer uppmärksam. Ibland behöver jag bara sitta och njuta av att hålla om min son.

Små barn, mycket kärlek.

Nu började småbarnsåren som Mattias tidigare inte riktigt vågat hoppas på. Men att ha MS och små barn är inget som han upplevt som jobbigt. Tvärtom har han hittat sig själv i papparollen. Njuter av alla stunder tillsammans med barnen. I juni i år föddes Maltes lillebror Noah.

-Med Noah kändes allt lättare. Det gick av bara farten i och med att vi visste mer om vad vi kunde vänta oss av både IVF och graviditeteten. Samtidigt hade vi en liten kille att ta hand om under tiden också. Så lite stökigt blev det ibland.

Att Mattias vågat tro, hoppas och tänka positivt när det kommer till att försöka skaffa barn tror han har mycket att göra med att han just har en MS-diagnos. Att han accepterat och bearbetat den och därigenom vuxit som människa och hittat sig själv.

Idag är Mattias tacksam för sin familj. Han lyfter fram sin fru som en stor anledning till att han orkar vara den bästa pappa han kan vara. Föräldraskapet har också gjort honom mer uppmärksam på livet. För med barnen kom också ett större behov av att stanna upp och njuta. Att bara få sitta en stund med Noah i knät. Eller ta en tur till hamburgarstället och titta på bilar med Malte. Det är de små stunderna som ger de stora avtrycken.

-Just nu är jag på en väldigt bra plats, säger Mattias.

Back to top